Det finns dagar som känns större än livet här brukar vara. Dagar som börjar helt vanligt men slutar med att man ligger i sängen och undrar: Vad var det egentligen som hände idag?
Igår var en sådan dag.
Våra gäster kom precis på utsatt tid, och redan från första mötet kände jag att det här var något speciellt. Jag visste att mamman i sällskapet var en framgångsrik person inom musikvärlden, och det är alltid lite pirrigt när man får besök av människor som är offentligt kända. Man blir lite starstrucked, lite nyfiken, lite extra uppmärksam.
Men det tog inte lång tid innan allt det där släppte. För de var så otroligt trevliga. Så enkla att prata med. Så genuina.
Kvällen bara flöt fram. Hundarna jobbade fint, skogen låg stilla, samtalen var varma och fulla av skratt. Det var en sådan där kväll man inte riktigt vill att ska ta slut.
Och när vi stod på parkeringen och tog avsked kom den där sista lilla överraskningen: Dottern i sällskapet var en stor aktris — mycket känd i Frankrike.
Jag tror jag tappade hakan en sekund. Inte för att det förändrade något i mötet, utan för att det är så svindlande att tänka att människor från den stora världen hittar hela vägen hit. Till lilla Oxberg. Till lilla Sågmyra. Till oss.
Det är märkligt, vackert och lite overkligt på samma gång.
Men kvällen var inte slut där.
När vi gick och la oss började hundarna pipa och gnälla ute i hundgårdarna. Vi förstod inte varför. Det var inget oväder, ingen oro i flocken, inget som brukar störa dem. Till slut gick vi ut för att titta.
Och där, precis utanför hundgårdarna, låg en stor, fin igelkott.
Den var ihoprullad, lite rädd, och gav ifrån sig ett litet brummande ljud. En sån där försiktig varning som igelkottar gör när de inte riktigt vet vad som händer. Jag tog den försiktigt och flyttade den en bit bort så den skulle få lugn och ro.
Och då slog det mig: Vi har bott här i 18 år. Vi har aldrig sett en igelkott här. Inte en enda.
Och just igår — efter en kväll med gäster från den stora världen — dyker en igelkott upp som om naturen själv ville säga: Jag är också här. Jag vill också vara med.
Det var som om hela dagen hade en egen liten berättelse. Människor från långt bort, hundar som kände av något, och en igelkott som rullade in i vår kväll som en oväntad liten symbol för allt det magiska som händer här.
Oxberg är litet. Sågmyra är litet. Men ibland känns det som om världen är precis här.
Annika och Pär