I dag dök det upp ett minne på facebook från två år tillbaka, ett minne som fortfarande får mig att stanna upp. Jag var ute på ett riktigt hårt stavgångspass, ett sådant där pass där man pressar kroppen, får upp pulsen och verkligen jobbar sig fram genom terrängen. Jag hade ingen telefon med mig, så om något hade hänt fanns det ingen möjlighet att ringa efter hjälp. Det var bara jag, stavarna och pulsklockan. Skogen låg tät och stilla omkring mig, och jag var helt ensam.
Bild 1 illustrerar vad som hände i kroppen, pulsen rusade i topp och bild 2 visar hur jag agerade, den röda pricken är björnens placering när det är gul linje är det normal stavgångstakt, det blåa betyder att man rör sig långsamt och man kan se lite orange och sedan rött. Det var när jag ökade takten och böljade känna mig trygg sen när jag var utom synhåll för björnen så sprang jag det är då linjen blir röd.
Plötsligt hörde jag ett märkligt ljud. Det lät nästan som vatten som sögs ner i en virvel, så jag tittade ner i diket bredvid mig — men där fanns inget vatten alls. Ljudet kom igen, och jag vände mig mot sidan för att se vad det var. Först såg jag bara att det rörde sig i slyn. Min första tanke var att det kanske var vildsvin, men de brukar inte hålla till just där.
Sedan såg jag siluetten. Inte av en gris — utan av en björn.
Den gick på alla fyra, med den där breda bakdelen som är så typisk. Och innan jag ens hann reagera reste den sig upp på bakbenen. Jag stod ungefär två meter ifrån den. Två meter. Björnen stod där och vädrade, nosen högt upp, huvudet rörde sig långsamt som om den försökte lokalisera vad det var som stod framför den.
Det var då björnfrossan slog till. Kroppen reagerade med ren skräck, men någonstans fanns ett lugn som tog över. Jag höjde mina stavar, sträckte upp händerna för att göra mig större och började sakta, sakta backa. När vägbanken tog slut fortsatte jag sidledes, hela tiden med blicken fäst på björnen. Jag rörde mig så långsamt jag kunde, utan att vända ryggen till.
När björnen till slut försvann ur synfältet… då sprang jag. Det snabbaste jag kunde, hela vägen hem.
Det är ett möte jag aldrig glömmer. Ett ögonblick där naturen visade sig precis som den är — mäktig, närvarande och full av liv. Och ett ögonblick som lärde mig att även när kroppen skriker av rädsla kan man hitta ett lugn att agera utifrån.
Under våra Husky‑Hiking‑turer har vi aldrig mött björn. Hundarna låter alltid lite i starten De är ivriga att komma iväg och det räcker för att både björnar och andra djur ska flytta på sig långt innan vi kommer fram. Ibland ser vi att hundarna vädrar lite extra, och ibland hittar vi spillning som visar att djuren varit där tidigare. Men själva mötena uteblir, just för att hundarna gör sig hörda och naturen reagerar i god tid.
Det är en av de fina sakerna med att gå i skogen tillsammans med hundarna: man är aldrig ensam, och naturen hinner alltid svara.
Annika och Pär