Det finns ett ögonblick som Pär alltid lägger märke till när gästerna kommer till oss. Det är den där första stunden när allt är nytt — lite nyfiket, lite nervöst, lite pirrigt. Man ser det i hur de går, hur de tittar på hundarna, hur de andas lite snabbare än vanligt.
Men sen händer något. Alltid. Varenda gång.
När gästerna kommer upp till eldplatsen där Pär möter dem igen, då har allt släppt.
Hundarna har redan gjort sitt under Husky-Hikingen. De har öppnat människors hjärtan på det där sättet som bara hundar kan — utan ord, utan ansträngning, bara genom att vara sig själva.
Och Pär möter människor som om de vore hans bästa vänner. Glada. Lugna. Trygga. Helt uppfyllda av stunden och av hundarna som följt dem genom skogen.
Det är en av de finaste sakerna med vårt arbete. Att se hur naturen och hundarna tillsammans förändrar människor på bara några minuter.
Igår hade vi två unga gäster som fick uppleva just det. De hade tur — det var bara de som bokat, och när gruppen är liten kan man ibland få göra lite som man vill. Jag behöver inte hålla ihop en stor grupp, så vi kan följa stunden och hundarna.
Och dessa två… de började springa med hundarna. Inte för att det var en aktivitet, inte för att det stod i programmet — utan för att det kändes rätt. Hundarna älskade det. Gästerna älskade det. Det blev ett eget litet race uppför berget, fullt av skratt, energi och ren glädje.
Det är sådana ögonblick som gör våra dagar. När gästerna släpper allt och bara är här — med hundarna, med naturen, med sig själva.
Och när de går hem senare är det alltid samma sak: De kom hit som främlingar. De går härifrån som vänner.
Annika och Pär