Ikväll hände något i hundgårdarna som vi båda kände direkt. Det har varit några dagar med lite mer pip, lite mer ylanden, lite mer “något är på gång” i flocken. Vi har inte riktigt vetat varför – men hundarna har känt något som vi människor inte alltid förstår på en gång.
Men ikväll… var det annorlunda.
När vi gick ut för att mata var det som om hela gården hade dragit ett djupt andetag. Ett lugn låg över hundgårdarna. Blickarna var mjukare, rörelserna långsammare, och det där småpipiga som varit i luften var borta.
Vi släppte ut Mys och Fia och satte oss ner med dem. Och där, i den där stunden av närhet, kände vi något som gjorde oss både varma och lite pirriga:
Det känns som Mys börjar få en liten valpmage.
Tänk så fantastiskt att Mys har fötts hos oss och nu ska hon troligtvis själv bli mamma. Bilden är Mys som valp, som vi längtar.
Hon har några veckor kvar, men det är något i henne som redan förändrats. Ett lugn. En trygghet. En självklarhet. Det är som om hon redan vet vad som väntar – och som om flocken känner det lika tydligt som vi gör. Det är såna här stunder man känner hur nära vi lever flocken
Hundar är otroliga på det sättet. De läser varandra, känner av energier, rang, förändringar. Och en tik som väntar valpar… hon bär med sig något som sprider sig genom hela flocken. En mjukare ton. En annan sorts respekt.
Vi tror att det är precis det som hänt nu. Att Mys, med sin växande mage och sitt lugn, redan börjat stiga i rang. Att flocken känner det. Att de släppt den där rastlösheten som funnits i några dagar – för nu vet de vad som är på gång.
Och vi känner det också. Det är något väldigt fint i det.
Det är sådana här kvällar som påminner oss om varför vi älskar det här livet. OM OSS
Att få vara nära hundarna, följa deras dynamik, se hur de förändras tillsammans. Att få sitta med Mys och Fia i kvällssolen och känna hur allt förändras och växer.
Nu väntar några veckor av förväntan. Och vi lovar – vi tar er med på resan.