En läskig dag på hygget som vi sent kommer glömma

En läskig dag på hygget som vi sent kommer glömma

Hösten har kommit till Dalarna, och med den kommer de där perfekta dagarna när luften är klar, marken är mjuk och valparna får springa fritt och upptäcka världen.

Läs mer om våra Husky Hiking turer

I går tog vi en tur upp på hygget, ett av våra favoritställen där valparna kan busa, nosa och utforska allt som dyker upp i deras väg.

De sprang runt med sina små nosar i vädret, jagade varandra mellan stubbarna och kastade sig över varje ny doft som om det vore en skatt. Det är en av de finaste sakerna med att följa valpar – att se hur modet växer, hur nyfikenheten tar över och hur världen öppnar sig steg för steg.

När vi hade bestigit toppen hörde vi plötsligt ett pipande som inte lät som vanligt lekpip. Vi vände oss om – och såg att valparna var fulla av getingar. De hade nosat upp ett jordgetingbo, och getingarna hade krupit in i deras tjocka pälsar.

Vi sprang dit så fort vi kunde. En efter en plockade vi bort getingarna som borrat sig in i pälsen. Valparna var rädda och pep, men tack vare deras tjocka päls visste vi inte om de blivit stuckna eller bara skrämda.

När alla getingar var borta bar vi valparna hela vägen hem. Vi satte dem i en bur för absolut stillhet, gav vatten och höll noga koll för att se om någon skulle svullna eller visa tecken på att behöva veterinärvård. Den där timmen kändes lång – men valparna lugnade sig, andades normalt och verkade må bra.

Efter en stund kunde vi släppa ut dem till Mys igen. Hon hade hört pipet från hundanläggningen och varit orolig, så när valparna kom tillbaka blev det ett riktigt pusskalas. Hon gick igenom dem en efter en, nosade, slickade och tröstade – precis som en trygg mamma gör.

Det blev en dag vi sent kommer glömma. Naturen är fantastisk, men ibland också oförutsägbar. Och just därför är vi alltid nära, alltid beredda och alltid redo att ta hand om våra små äventyrare.

Vill du träffa våra valpar eller följa med på en tur? Boka din upplevelse här

Välkomna

Annika och Pär

Tillbaka till blogg